Jag hatar att vara tonåring, faktiskt.

Jag är bara så jävla förvirrad. Känner mig inte säker på vad jag vill eller är längre, skola, kompisar, min framtid. Jag vet inte bara. Vet inte vart jag passar in eller vart jag hör hemma riktigt. Men aa det är inte så att jag mår dåligt över det, ibland men inte ofta och de ska ju vara normalt att känna så tydligen...

Fast ibland känns det nästan som jag är påväg mot en riktig ångest, även fast det inte känns så farligt i allmänhet.

Det finns sånt som jag vill berätta för mina närmaste för att dom ska förstå och ge mig råd, men jag har liksom inget att förklara, för inget har ju hänt, det är känslan bara.