En sak som jag inte gillar är när folk säger att dom är feta fast dom så mycket vet att dom inte är de, men jag gillar inte heller när folk säger att de inte spelar någon roll hur stor man är, för de gör de ju? Okej, är man inte fet men har lixom en liten mage kan man säga så, men jag tycker inte att man ska uppmuntra någon som faktiskt är fet att inte bry sig, alltså så tjock att de kan drabba hälsan, för gör man inget åt de och bara fortsätter gå upp är det inte ovanligt att det är livshotande.

Meen att alla som är normala, eller kanske har en liten mage men som inte alls är tjocka eller feta helt plötsligt får för sig att gå ner i vikt gillar jag inte. Jag förstår om man är jättemissnöjd med sin kropp att det är svårt, jag har själv suttit där framför all mat dagen innan man ska till stranden och grubblat. Men sen får man tänka hur JAG tycker en fin kropp är, tycker jag de är fint att vara smalare med lite mindre kurvor så visst, kör på de men man måste sätta en gräns! Vill jag att alla kotor ska sticka ut åt alla håll? Vill jag att kurvorna ska försvinna och revbenen synas?

Jag, personligen, tycker att de är finare att vara lite "större" med lite kurvor, en supersmal helt utan.

Så de är de jag puchar mig med, att när jag ser en kropp som jag tycker är fin och snygg (tolka de hur nu vill) är det aldrig åt det supermegasmal, mer åt de liiite större hållet.

Nej jag säger inte att jag har perfekt kropp för de tycker jag verkligen inte, och jag säger inte heller att allt jag säger är så enkelt för de tycker jag inte heller, jag är en av få i min ålder som vill gå upp! Jag vill lägga på mig lite fett och träna så att jag kan vara i kod hälsa. Men jag kan äta hur mycket som helst, sen skippar jag frukost en dag och jag faller tillbaka till ruta ett. Jag säger inte heller att jag är de smalaste världen skådat för de är jag inte heller, jag är mer åt de normala hållet, men jag vill kunna träna utan att rasa i vikt, jag har varit åt de smalare hållet och vill inte komma tillbaka dit.