Den började väl som vanligt, eller ja för mig i alla fall. Inte för vissa andra.

Sen kommer man hem, börjar tänka på de vi hade och på de vi kanske haft nu. Saknar dig så de gör ont, skulle göra vad som helst för en enkel kram, bara en.

Sen händer de inte så kul saker, inte för mig men de känns i mig oxå, jag mår dåligt av tanken, vill inte att de ska bli så.

Jag orkar inte.. de jag vet kommer hända får mig att må skit.

Sen händer de en sak inom familjen som ger mig en äcklig känsla, lider me så himla mycke  att de känns som om de va jag som satt där och grät.

Nej de känns som hela lovet är förstört.

Snälla ge mig din värme.. Vill känna din kropp mot min, vill att du ska värma mig. De som hände vill jag ska hända igen, sitter och längtar dag in och dag ut, vill veta att jag i alla fall inte är osynlig.

Snälla snälla snälla.. har aldrig hoppats såhär mycket..