Du va min bebis, min bby, den som gav mig tröst bara genom att skicka ett sms..
Alla dömde dig, och vissa mig, genom de vi sa, men jag älskade våra konversationer, även fast jag visste, eller rättare sagt har jag vant mig vid, att jag inte är den du väljer, du har många alternativ, men nu vet jag ju de och accepterar de, så älskade jag när du skrev långa sms, och jag ville ge dig dubbelt så långt svar, så kunde jag inte.. jag va rädd att folk skulle dömma mig, mina vänner.
Men nu inser jag att dom inte är mina vänner om dom dömmer mig för nått jag älskar.
Och jag måste faktiskt så ha något för mig själv oxå, jag måste inte berätta varända lite detalj i mitt liv, hur mycke jag än vill, så ska jag inte.. alla har något hemligt i sitt liv. Alla. Och de tänker jag oxå ha från och med nu.

Men den trösten du gav mig, kan jag inte ge dig. Jag vill slänga mig i din famn, hålla om dig, trösta dig, jag vill vara din mamma som vaggar sitt barn i sitt knä, men jag kan inte, hur mycke jag än vet att jag skulle kunna hålla allt hemligt du berättade, trösta dig, vara din närmaste du sa allt till, så kan jag inte tvinga dig att tro de.
men jag vet, att du kommer ge mig chansen, och jag kommer ta den och bevara den med mitt liv.

Till: Han.

Från: Mig.

Vet att jag redan laddat upp denhär bilden. Kbry..